Christchurch

Förra veckan ägnade vi en hel del tid i Christchurch, man kan säga att vi var mellan två campingbilar. Christchurch stoltserar som näst största stad här på Nya Zeeland, men efter jordbävningarna hösten 2010 och den andra, inte ens ett halvår senare, våren 2011, jämnades Christchurch innerstad med marken. Vi gick under en lång tystnad och en märklig känsla av tomhet. Vi ser konturer hur staden en gång såg ut, ruiner av ett kulturarv som rasserades. Men med kreativitet och liter av målarfärg har Christchurch invånare skapat en härlig kontrast till det grå. Överallt byggs det, och det är nästan man får sopa av bullen från slipdamm när vi besöker detta iögonfallande café och shop, Rekindle, läs mer om deras möbelproduktion av återvunnet material här. De små husen är gjorda av återvunnet virke från det som en gång var Christchurch. Fint och tänkvärt.

Foto: Jenny Wik

May Wishlist

1. Plånboken jag fantiserar om, den som det alltid finns pengar i och den som aldrig försvinner, ACNE. 2. Jag trodde jag hade köpt min sista kapsylöppnare, tills jag såg den här oversize-modellen i 12K Guld från Douglas and Bec. 3. Eftersom vi just nu lever ett liv som innefattar handdisk, så skulle denna kökshandduk från Citta Design pigga upp. 4. Snälla, ge mig den, Tote väska i garvat nötskinn (vad nu det lär betyda.) från Norrgavel. 5. Det går mot höst här på Nya Zeeland, det här Paraplyt från Citta Design skulle komma väl till pass den närmsta tiden. 6. Kokboken som jag mycket väl skulle kunna köpa enbart för det snygga omslaget, Damien Pignolet, från Father Rabbit. 7. Här kommer lite mer Nyazeeländsk design, Douglas and Bec bordslampa. 8. Mönstret på muggen kan du se lite här och där på NZ, Citta Designs kännetäcken. 8. Allt är inte guld som glimmar, men i detta fallet är det faktiskt det, 12K Paper Weight med det passande namnet "Old money" Douglas and Bec.

Nyzeeländsk Design

Efter att nu ha vart på Nya Zeeland i två månader så har dessa två nyazeeländska inredning- och designprofiler inte kunnat gått mig förbi; Rebecca Snelling, designer och grundare till Douglas and Bec och Claudia Zinzan, inredningsdesigner och en av grundarna till Father Rabbit, båda stationära i Auckland, men misströsta inte för det, båda har webshop! så det är faktiskt möjligt att få det skeppat.

1. "Folding Brass Stool" från Douglas and Bec är en handgjord fällpall i skinn. Designad av Rebecca Snelling (Bec, i Douglas and Bec) för Nyazeeländska kläddesignern Kate Sylvester. På något vis måste jag få med mig en hem till Sverige. 2. Lampan "Triangel pendant light" i koppar från Douglas and Bec. 3. Tekanna från Father Rabbit, läs mer om historien bakom Father rabbit här. 4. Moln skärbräda, designad av Caroline Gomez, från Father Rabbit. 5. Molnkudde av Harvest Textiles, från Douglas and Bec. 6. Ursnygg stol "Leather Weave Chair" handgjord av Sam Orme-Gee och Rebecca Snelling för Kate Sylvester, från Douglas and Bec. 7. Den här modell av spegel har vi sett förut, men den här är handgjord av vit ek, läder och med gulddetaljer, återigen är det Rebecca Snelling som står för designen för Kate Sylvester. från Douglas and Bec. 8. Snyggaste flugsmällan i trä och läder från Father Rabbit.

Foto: från Douglas and Becs hemsida, Father Rabbit webshop.

Roadtrip genom Nya Zeeland

Queenstown, Nya Zeeland. Jag vet, jag vet, jag är ingen vidare bra nyhetsbloggare, mina inlägg är alltid i dåtid och jag ska vara glad att jag får behålla mitt bloggkonto. Men varför stressa upp sig över det, livet här på Nya Zeeland är allt för händelserikt för att oroa sig över sådant. För lite mer än en månad sedan landade vi i Auckland, en charmerande stad som lockade till en massa shopping. Efter att ha satt sig in i, och besökt stadens alla design-/mode-/vintage-/inredningsbutiker, och köpt prylar som jag till slut hade svårt att övertala O om att vi skulle vara i behov av under våran tid boende i en campingvagn.
- Mortel i granit! är verkligen det nödvändigt Jenny?
- Nä, du har rätt. Vi tar de här sockerkaksformarna istället, för sådana får du inte tag på hemma, inte i den här storleken!
(jag vet att det finns själar där ute som känner igen sig, ge mig lite stöd!)

Vi lämnar Auckland med en fullastad campingbuss, glad över att vara på väg. Vi styr norrut (se vår resrutt på kartan). Det tog oss en månad att se och uppleva Norra ön, 2,5 vecka längre än vad vi räknat med, men varför stressa, det finns så mycket att se och göra. Vi möter så många olika typer av resenärer; småbarnsfamiljer som vandrar likt kängurus över berg och dalar. De precis utexaminerade 19-åringarna som lever som att varje kväll vore en fest, blockerar hostelköken med sina portioner med pasta och tomatsås. De pensionerade paren som sätter upp staket runt husbilen på de dyraste campingplatserna och så vi, som reser med en smal budget men har förstått värdet i god och ”hälsosam” mat och dryck, med en mentalitet att hit kommer vi troligen inte igen, så varför inte vandra här i 4h. Lite oerfarna vandrare men med sega benmuskler, jag med tanken att ”hur svårt kan det vara, vi har fått ben att gå med!” Men ibland är det nämligen en prövning, Nya Zeelands natur förändras ständigt, vad man trodde skulle vara en härlig promenad på hederna bland får och kor kan lätt sluta med en bergsbestigning och springtur i en hage bland tjurar. Man är liksom aldrig riktigt säker vad som kommer härnäst, klisché att säga att säga att det är ett riktigt äventyr, men det är det faktiskt! Vi är på luffen, med ny adress; FEG605, registreringsnr. på vår urtöntiga buss. Allt vi behöver finns i baksätet, det är en riktigt tänkvärd tanke när vi i vintras flyttade ur en 100kvm stor lägenhet. Parkeringsfickan vi nu står på kan inte vara mer än 8kvm. Easy living! Lägg det på minnet.

Foto: Jenny Wik

Mountainbike + Redwoods + Rotorua = Sant!

1. Min nya hjälm, ja faktiskt min enda hjälm kommer från Giro, det är både smart och lag på att ha hjälm här på Nya Zeeland. 2. Klockan jag ångrar att jag aldrig köpte, med texten "Det får ta tid" från Granit. Är verkligen ett visdomsord jag tar till mig när det kommer till teknik i mountainbike.  
3. Cykelkläder kan vara ruskigt non-fashion, men denna retroinspirerade tröja från Troy Lee Designs, kan jag allt tänka mig köpa. 4. Jag har fått en mountainbike av min käresta, jag fick såklart välja, så jag valde en vit. Varken mer eller mindre, den har en del finesser jag inte vet så mycket om, hydrauliska skivbromsar bl.a. som jag använt flitigt i Redwoods i Rotorua, det är en Trek Cali. 5. Nya Zeelands friska vatten finns i ursnygga flaskor från Antipodes, jag har bunkrat för torrperiod.

#02 Bali

Sagt och gjort, vi skramlar ihop de sista indonesiska rupiah och tar in på Komaneka Bisma, så många stjärnor får man betala dyra pengar för att få se och uppleva som backpackers. Så vi vänder ut och in på fickorna och sedan checkar vi in för att i tre dagar få smaka på ren Bali-lyx bland risfälten i Ubud. På hotellet blir vi ompysslade och O:s feber sover han bort i en solstol nere vid poolen. Bättre än så här går det inte att ha det, vi lämnar inte hotellet förens vi absolut måste för att hinna med flyget vidare mot Nya Zeeland. Och då får vi med oss en hel tårtkartong fylld till bredden av munkar och croissanter, som vi tillsammans med taxichauffören äter så många vi orkar på vår väg ner mot flygplatsen. Ett snabbt besök på posten för att sända hem ännu en kartong med souvenirer vi inte kan bära med oss. När vi sagt hej då till vår glada chaufför (läs sockerhöga) så fortsätter vi vår resa mot landet på andra sidan jordklotet. (där jag i skrivande stund befinner mig och har gjort i tre veckor, som sagt, livet kom emellan.)

Det är på Komaneka Bisma jag för första gången i mitt liv får för egen räkning ringa room service, och vad jag i detta högtidliga moment beställer är bra lustigt vid närmare eftertanke, en skvätt mjölk! jag får en hel tillbringare, använder så mycket jag bara kan i en kopp tea och sätter mig sedan till rätta för att gå igenom filmerna på Apple Tv, som får en given plats på vår önskelista.

Det visar sig att hotellet har både kapell och privata villor för dem som inte tycker det är bra nog som det är. Vi tog oss en tjuvtitt när ingen såg. Ingen tvivel på att det är hit vi stressade människor flyr när vardagen blivit allt för dyster och grå. Personalen här tilltalar O, Pappa-Oscar och själv får jag nöja mig med Miss Jenny, helt okej om ni frågar mig. För riktigt redo att bli kallad Mamma-Jenny av någon som är dubbelt så gammal är jag inte riktigt, inte någon annan för den delen heller.

Däremot såg vi till att unna oss så många Spa-behandlingar vi bara hann med. Efter en veckas yoga och funderande över diverse man får tid att fundera på när man har överflöd av tid, så kändes det som en bra avslutning av vår tid i Indonesien. Jag lyckades få min kära att ändra uppfattning och ett återbesök får jag hoppas vi gör någon gång i framtiden.

Foto: Jenny Wik